Jag pratade igår med bror min på msn (han var hos en kompis så det är inte så att vår enda kontakt är via internet) och han har skaffat en liten flickvän vid namn Sofie. De är båda 11, snart 12 år och går i samma klass.

Jag började genast tänka på hur det var i den åldern. För mig, menar jag. Jag var då ihop med Marcus som var min stora kärlek då. Det enda vi gjorde var att ge varandra kärleksbrev och titta blygt på varandra. Det höll i två år tills jag bestämde mig för att vara kär i en annan, som var ett år äldre och hade magrutor.

Det är lustigt det där. När man var 11-12 så föll man för killar likt furor. Kärleken visste inga gränser! Det var så sockersött att tänderna går sönder. Jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden, om så bara för en minut. Jag vill återuppleva det oskyldiga och okomplicerade. Jag vill ta vara på det, vårda det och minnas det i detalj.

Det var så fint. Den där barnkärleken! Jag är glad att jag har min lillebror i just den ålder nu. Jag får uppleva det sockersöta igen, men som åskådare.

Fast min kärlek som jag har och känner idag är nog lika sockersöt då, för min kärlek till killen vet inte gränser!